Det var så det började
Ingrid Maria Rappe berättar:
Det var en gång i slutet av 50-talet jag för första gången kom till Vadstena för att tillbringa några dagar på Landsarkivet, då som nu inrymt i slottets östra del. Vädret var dåligt och det var rätt dystert inne på slottet. Med vänligt tillmötesgående från en av tjänstemännen på arkivet blev
jag visad runt i den västra delen. Den var både imponerande och kuslig.
På bilden: Ingrid Rappe
En idé föds
Så blev det en dag vackert väder, och jag gjorde sällskap med ett par turister, som gärna ville titta på slottet. De gick efter en liten stund, men jag travade själv vidare efter tillåtelse av vaktmästaren. Uppför trappor kom jag till drabantsalen och därifrån såg jag plötsligt en gyllene sal. Det var den s.k. bröllopssalen, och orsaken till förvandlingen var solnedgången över Vättern, som kastade sitt sken in genom de stora fönstren. Det var en stor upplevelse som jag aldrig glömmer. Året efter var jag åter i Vadstena för att delta i en kyrkomusikalisk vecka, Koralveckan. Den gav mig ytterligare intryck. När jag sedan efter en tids ohälsa skulle resa någonstans där det var tyst och stilla och luften var ren, – ja då blev det Vadstena. Den gången samlades intryck på intryck till en musikalisk vision som till slut tog formen av en idé.
Ferdinand Grossmann knyts till Akademien
Eftersom jag hade en bakgrund som musiker och pedagog och dessutom hade studerat bl.a. i Wien för professor Ferdinand Grossmann så varför inte uppsöka honom och berätta lite om Vadstena? I en förhållandevis nyutkommen biografi om Ferdinand Grossmann kan man ur hans rikahaltiga curriculum vitae läsa, att han somrarna 1964, -65, -66 och -68 var ledare av Vadstena Internationella Sommarkademi. Samtidigt undervisade han som hedersprofessor vid Musashino Academia Musicae i Tokyo i körledning, dirigering och sång 1963, -65, -67, och -69. Han avled 1970, 82 år. Grossmann blev tillsammans med professor Andreas Lindblom och överantikvarien Bertil Berthelson hedersborgare i Vadstena 1965. Med Grossmann kom det internationella in i bilden. Under de fyra första åren var 13 olika nationer representerade vid Akademien.
Till Borgmästaren
Det dröjde länge innan jag fick veta om och när Grossmann skulle komma. I slutet av 1963 kom ett positivt besked, och omgående avlade jag ett besök hos Vadstenas borgmäsare Seth Schultz varvid jag presenterade min plan. Besöket utföll mycket positivt, trots att frågan om lokaler för ändamålet kanske skulle komma att bli svårlöst. Det blev den, men tack och lov endast kortvarigt.
För sommaren 1964 hyrde familjen Rappe en våning i Nermanska gården i Vadstena. Den var belägen mitt emot stadshuset, vilket hade en viss praktisk betydelse. Jag var vid den tidpunkten endast bekant med en person som kände till mitt projekt, och det var borgmästaren. Beträffande lokalfrågan rekommenderade han mig att uppsöka rektor Arne Lindberg på Samrealskolan, vilket jag också gjorde. Denne i sin tur rekommenderade mig att uppsöka fru Ingrid Eriksson på Folkhögskolans expedition. Hon tjänstgjorde som sommarvikarie och skulle kanske kunna hjälpa mig på något sätt. Och det vill jag lova…!
Fylld av entusiasm och glädje öppnade hon nästan alla skolans dörrar för mig och därmed för den blivande akademien. Med rektor Arne Hjelmqvists samtycke stannade akademien i Folkhögskolan till dess skolan påbörjade sin utbyggnad d.v.s. sex år.
”Richtung Stockholm”
Nästan samtidigt som det rullades in ett piano i skolans fysiksal, rullade en wienregistrerad bil över landgången på färjan från Helsingör till Helsingborg. Efter ankomsten ringde professor Grossmann till Rappes advokatbyrå i Malmö och frågade efter vägen till Vadstena. Han fick till svar RICHTUNG STOCKHOLM. Dagen efter Grossmanns ankomst till Vadstena kom eftertruppen bestående av sångare från Danmark, Japan, Tyskland och Österrike.
Samtidigt, d.v.s. den andre juli, kom redaktör Gunnar Sträng på besök i Nermanska gården för att göra en intervju med Grossmann. Sträng var platschef i Vadstena för Östgöta Correspondenten, turistnämndens ordförande och ombud för Riksantikvarieämbetet. Det var första gången jag träffade honom. Och det blev sannerligen inte den enda. Sträng gjorde under årens lopp Akademien och även mig personligen ovärderliga tjänster.
En östgöte…
Den förste musiker som kom till Akademien var en östgöte – Jan Zanton från Linköping. En högt begåvad musiker och pianist och en lärd musikhistoriker.
Han kom för att hälsa på, men stannade som ackompanjatör till såväl undervisningen som konserter under den tid Grossmann kom till Vadstena. Zanton avled 1986. Han efterlämnade en unik samling musik, från barock till tidig romantik. Denna samling donerades 1987 av hans hustru till Vadstena bibliotek och rubriceras Jan Zantons samling.
Konsertverksamheten
1964-, -65, -66 och -67 gavs det konserter i Slottet, Klosterkyrkan, Rådhussalen, på Medevi Brunn och Löfstad slott, varvid alla deltagare medverkade. Akademien gästades av Köpenhamns Kammarkör under Arne Bertelsen, Schützkören från Wien under ledning av Augustin Kubizek och kören Camerata från Köpenhamn under Per Enevolds ledning (1967). Vid ett par av konserterna förekom också intrumentalmusik såsom Dvoraks Dumy-trio, Beethovens Vårsonat och
musik för cembalo.
Gamla teatern får nytt liv
1966 lyckades jag samla några japanska sångare som på egen bekostnad plus ett litet tillskott kom till Vadstena för att delta i kursen. De gav två japanska aftnar på Gamla teatern. Till dessa föreställningar gjordes en fondkuliss föreställande ett japanskt landskap, en gåva från min goda vän konstnärinnan Inga Palmgren. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att dessa aftnar blev
en stor succé.
I och med detta började en ny tid för Gamla Teatern. Efter en ganska genomgripande första restaurering – ljus, värme m.m – ”återinvigdes” teatern 1967 med Glucks Maienkönigin och Pergolesis Serva Padrona. Påföljande sommar (1968) stod Cimarosas Matrimonio Segreto på programmet. Dirigent och ansvarig för samtliga föreställningar var professor Karl Etti, Wien. Hans medverkan blev möjlig tack vare anslag från staden Wien. Musiker och sångare kom från Musikakademien och Konservatoriet i Wien. Bland sångarna fanns svenskarna Torbjörn Lillieqvist, Kerstin Bohman (Huber), Margareta Wiklander, Kerstin Berggren och Solveig Larsson (Lindström) samt från Norge Wenche Aukner. Alla kom på egen bekostnad eller insamlade medel.
Från 0. firman blir stiftelse
Finansiellt stod jag vid starten på 0. 1965 fick jag mitt första anslag från Vadstena stad – 1500:-. Jag registrerades också i länets handelsregister med firman Internationella Vadstena-akademien f. sång- och instrumentalmusik. Det var många som tyckte att ”det där var väl ändå att ta i”, och visst var det det. Anslagen från Vadstena stad ökade efter hand och det gjorde mina
banklån också…
Därför blev lyckan stor när jag 1968 av staden föreslogs 30.000 kronor för 1969 års verksamhet. Detta överklagades snabbt med motiveringen att Vadstena stad inte kunde ge en privatperson så mycket pengar, även om vederbörandes arbete var gagneligt för staden. Där stod jag utan pengar, men med skulder och omskakad optimism. Det blev nödvändig med en omstrukturering. Firman blev till en stiftelse med landshövding Per Eckerberg som styrelsens ordförande och heter därefter Stiftelsen Internationella Vadstena-Akademien. Jag hade väl hoppats på ett svenskt-österrikiskt kultursamarbete, men det visade sig vara en orealistisk tanke.
En östgöte till…
1968 kom en ung östgöte in i sammanhanget. Han kom tidigt på förmiddagen för att göra Grossmanns bekantskap. På kvällen samma dag framförde han med några av sångarna och musikerna Monteverdis ”Ballo – Movete al mio bel suon”. Plats: Slottet.
Det var sent och ganska mörkt. Något annat ljus än slottets fasadbelysning fanns inte. Skulle man spela efter noter var det svårt, men sjöng man utantill gick det bra.
När de 30.000 blivit ”beslagtagna” och jag inte visste någon råd, fick jag återigen besök av nämnde östgöte – Arnold Östman. När han hörde om bedrövelsen sa han: ” Då gör VI Dido och Aeneas!!!” VI!! Vilka VI, frågade jag. Men så blev det. Utan pengar sattes förarbetet igång. Leif Söderström ställde upp med regi, scenografi och vackra dräkter. Sångare och musiker ställde upp, och Östman själv ställde upp med bearbetning och dirigering. Någon gång på våren lösgjordes pengarna så att verksamheten kunde löpa vidare.
1969 började ett nytt kapitel i verksamhetens historia. I tio år arbetade Östman för akademien och blev enligt protokoll akademiens konstnärlige ledare 1973. Som sagt: det var så det började!
Ingrid Maria Rappe