Romeo och Julia, Piramo e Tisbe - historien bakom
Under slutet av 1700-talet märks ett tilltagande intresse för Shakespeare, främst inom den nordtyska operatradtraditionen. I och med att Shakespeares texter översätts till tyska blir intresset för att klä dem i operadräkt alltmer påtagligt.
Alla Shakespearedramer låter sig dock inte överföras till operamediet, bara en handfull låter sig med framgång tonsättas. Otto Niccolai med Die lustigen Weiber von Windsor, Verdi med Machbeth, Otello och Falstaff, Ambroise Thomas med Hamlet, Britten med A Midsummer Night’s Dream och möjligen Aribert Reimann med König Lear är verk som man idag kan anse hålla måttet för operascenen.
På 1700-talet i den begynnande romantiken och under Sturm und Drangs höjdpunkt var intresset för Shakespeare i högsta grad påtagligt och Romeo och Julia hamnade tidigt i fokus. Christian Felix Weisse gjorde redan 1767 en prosaöversättning av det engelska originalet och denna kom att bli grunden för de följande operalibrettona. 1773 kom det första: Sanseverino 1773 vilket tonsattes av Schwanenberger 1776. Samma, 1776, år levererade Friedrich Wilhelm Gotter Romeo und Julie till Georg Benda för att framföras vid hovteatern i Gotha. Benda och Gotter hade i februari samma år samarbetat kring en operatext: Walder (framförd vid Vadstena-Akademien 1996).
Gotter håller sig nära Weisses libretto, men gör också radikala ingrepp som att låta de unga tu mötas efter alla vandringar i gravvalven; gifta sig och leva lyckliga. Weisse plockar också bort en del ”överflödiga och triviala detaljer som inte hade något med handlingen att göra”. Gotter skrev ett förord till sitt libretto där han lite krystat försöker motivera sitt happy end istället för Shakespeares tragiska final.
Bendas/Gotters Romeo und Julie uruppfördes den 25 september 1776 och efteråt turnerade den framgångsrikt i Tyskland. Sångspelets form (musiknummer med mellanliggande taldialog) visade sig vara en lysande form för Benda som i musikaliskt slagkraftiga nummer lyfte dramat över den traditionella viskaraktär som dominerade det nordtyska sångspelet. Johan Friedrich Reichardt, som själv kom att tonsätta ett Shakaespeare-libretto av Gotter 1798 - Die Geisterinsel (framfört på Vadstena-Akademien som Andarnas ö 1991), omtalar Bendas musik som ”magnifikt hänförande verk som går rakt i hjärtat” men klagar på Gotters text ”… där poeten på ett oansvarigt sätt huggit sönder texten till den vanliga operasmörjan”.
Vadstena-Akademiens version av Bendas Romeo und Julie bygger på fyra olika manuskript; samtliga kopior eftersom Bendas autograf gått förlorad. Ett tecken på operans popularitet är att ingen av de fyra källorna överensstämmer helt. Det rör sig om allt från varierande orkestrering till olika musik för de enskilda numren; det enda som överensstämmer någorlunda är sångstämmorna.
Till skillnad från Benda/Gotters lyckliga pastoral är Marco Colltellinis och Johann Adolf Hasses Piramo e Tisbe ett sant antikt drama. Historien är densamma: De två älskande, Piramo och Tisbe, är från två skilda familjer vilka bekämpa varandra. Tisbe hindras av sin far från att förenas med sin älskade. Piramo och Tisbe beslutar sig för att fly och de bestämmer att de skall invänta varandra i skogen utanför staden. Tisbe anländer först men vilda lejon får henne att fly in i en grotta. Hon tappar sin slöja och sina juveler i flykten. Lejonet, som just ätit, nosar på slöjan och blodar ner den men förföljer inte sitt byte. När Piramo anländer och ser den blodiga slöjan och juvelerna utspridda, tror han Tisbe är dödad av lejonet och sårar därför sig själv dödligt. Tisbe återfinner honom strax därpå och för att följa honom in i döden sticker även hon kniven i sig. Hennes far återfinner dem döda och i förtvivlan och ånger tar även han sitt liv. Källan till librettot för Piramo e Tisbe är Ovidius Metamorphoses (den fjärde boken); en källa som kan ha föresvävat även Shakespeare när han skrev sin berömda pjäs Romeo and Juliet.
Hasse är en av den tidiga italienska 1700-talsoperans förgrundsfigurer. Han debuterar i Neapel 1733 och tillsammans med bl.a. Mancini, Sarro och Leo utgör han kärntruppen i den s.k. neapolitanska operaskolan som mellan ca 1735-1750 tar över hela den italienska operatraditionen. Hasse är det metastasianska operalibrettots överlägsne uttolkare.
Den musikaliska källan till Vadstena-Akademiens framförande av Piramo e Tisbe utgörs av en kopia från konservatoriebiblioteket i Milano, i vilken Hasse egenhändigt inkorporerat ett flertal omfattande ändringar av såväl musiken som instrumenteringen.
Hasses partitur från 1768 fick stor spridning under 1700-talets sista decennier. Hasse valde intermezzots form och alltså inte den storslagna gestiken som finns i opera seria. ”Intermezzo tragico per tre voci” lyder undertiteln på verket. Intimiteten i rollkaraktäristiken gör att den klassiska da capo-arian inte används mer än en gång. I övrigt är operan, så när som på ett fåtal seccorecitativ, genomkomponerad och utnyttjar i stor utsträckning orkesterackompanjerade recitativ. Inflytandet från Glucks reformoperor är påtagligt men Piramo e Tisbe står ändå stark i traditionen av musikaliskt gestaltade antika texter (sådana de en gång formulerades i cameratan i Florens under det sena 1500-talet) som kom att få sin definitiva form i Monteverdis seconda prattica.
Anders Wiklund, 2010.
ÖSTGÖTA ENSKILDA BANK, SAAB, ÖSTGÖTA BRANDSTODSBOLAG, HALLBECK CONSULTING, RICOH, ORSTADIUS,